Blogg

Alla dessa fantastiska entusiaster, del 3

Fram till och med den 31/12 – och det är ju I DAG och när mitt småklubbsavtal med TA upphör att gälla – DÅ passar jag på att minnas tillbaka från mina nästan 26 år som sportreporter. Håll tillgodo:

Här kommer därför mitt allra sista blogginlägg överhuvudtaget, där inläggen knutits till  Småklubbsbloggen och som ju i sin tur har varit knuten till Trelleborgs Allehanda.

Jag har också kvar några ledare som stuckit ut lite extra och den förste är Thomas Nilsson i Trelleborg Basket och jag liknar Thomas lite med Eje Wilör – i sina ”bästa” dagar; båda har levt för och med sin sport under många år och ALDRIG sett någon som helst egen vinning i det STORA engagemanget.

Den andre är Jan Persson och kanske ändå inte så mycket för hans många år som ledare i Västra Ingelstads IS utan för hans tid efteråt.

Under ledaråren bodde han i Östra Grevie men vid pensioneringen – tror jag! – flyttade han med kära hustrun till Trelleborg.

Jan Persson har fortsatt att tjäna småklubbsfotbollen men då som åskådare på våra olika småklubbs-arenor i och runt om på Söderslätt.

Jans stora problem med slitna leder har inte stoppat honom – ens från att cykla till matcherna och till hjälp har han en äkta ”Skeppshultare” med tre stabila hjul.

Det är inte bara fotbollen som fört Jan och mig samman utan det är vår förankring till gårdarna runt om på Söderslätt. Jan växte väl upp i Stävie och jag i Östra Värlinge och det jag inte visste tidigare om vem eller vilka som bor eller har bott på olika gårdar – det har Jan Persson informerat om.

Ibland – och det har oftast varit i Snarringe eller på Albäcksvallen – har jag anlänt till matchen, när Jan Persson och Bertil Pettersson redan funnits på plats.

De har då suttit bredvid varandra men i takt med att Jan och jag dragit igång släkthistorierna, kopplade till olika gårdar runt omkring – då har Bertil gärna lämnat plats, så att Jan och jag kunnat fortsätta snacket nära varandra och utan att störa. Samtidigt har aktuell match pågått och det har inte varit sällan som den gode Bertil har fått bistå, när det gällt målskytt och tidsangivelse. 

Jan Persson blir därför också en av alla dem som jag kommer att sakna mest och jag tackar dig gärna, Jan – för alla underbara möten och allt givande ”gåra-snack” vi haft!

—-

En sport som ju också betytt mycket på det lokala planet och där aktuell klubb satt Trelleborg inte bara på den svenska utan också på den europeiska kartan – ja, vilken sport kan väl det vara?

Någon har säkert redan här gissat, att det handlar om Pingvin Rugby Club.

Här har jag under åren haft kontakt med många och där broder Hans låg på som en igel, när han tyckte TA-Sporten inte riktigt höll ”rugby-måttet” och det var också Hans som fick åtminstone mig att mer och mer sätta mig in i rugby – som sport och faktiskt som en social företeelse.

Lillebror Hans – som hastigt och alldeles för tidigt gick bort för lite drygt två år sedan – han personifierade verkligen det ideella inom idrotten. 

Först spelade han så många matcher och gjorde så många poäng, att han enkelt platsar i PRC-toppen av statistiken och efter den aktiva tiden ställde han minst lika jättemycket upp för klubben. 

Hans utsågs också till hedersmedlem på livstid i PRC men den tidsfristen gick alltså ut ganska tidigt …

Lika ideellt engagerad var han i Trelleborgs GK och jag kan lova; inte ens jag har kommit undan, i Hans’ ständiga jakt på sponsorer.

Förutom Hans och hans kontaktnät inom rugbyn har jag haft stor glädje av Wolfgang Österling, George Doggart, Kjell-Erik Jarlsborg, Brian Mansell, Jörgen Kaptein, Tapani Ståhl, Mark Stacey, Britt Westesson och Lisa Kaptein – alla som oerhört STORA rugby-ambassadörer.

Efter rugbyn går jag emellan med några lokala sporter, där jag trivts lika bra som i andra sammanhang MEN där jag ändå inte känner mig så hemma, att jag kan plocka fram den ene ledaren före eller efter den andra.

Då tänker jag bland annat på alla aktiva ryttarklubbar runt om på Söderslätt och där jag nöjer mig med att nämna Trelleborgs RK och Sydslättens RK.

Jag tänker även på alla bowlingklubbar och Trelleborg är ju också – och har ”alltid” varit – en riktig bowlingmetropol med flera olika klubbar i seriespel.

Tankar går även till Trelleborgs Tennisklubb och självklart har jag även glada minnen från bordtennisen i sta’n.

Trelleborgs Konståkningsklubb och TIF Vikings har fängslat och ledarna i klubbarna har alltid varit lätta att ha att göra med men inte minst, när det gäller ishockeyn, då har man mest haft kontakt med aktuell tränare.

Innebandyn i Trelleborg har ju åkt lite berg- och dalbana under åren men från början minns jag mest Martin Törnqvist och lite längre fram Alex Nikolaidis men det har funnits långt fler ledare som jag haft god kontakt med.

Jag har bevistat någon aerobictävling i Söderslättshallen men annars har gymnastiken för min del och på det lokala planet mest handlat om Kämpinge GF här hemmavid och hela familjen Murmark och vilket engagemang!

Tyngdlyftningen har också varit en stor sport i Trelleborg och TABK har också erövrat flertalet SM-medaljer och där har Ingmar Aldenhov alltid varit behjälplig i många olika sammanhang.

Skytte i olika former – från båge till pistoler och gevär – har ju också tillhört gräddan av lokala sporter och precis som tyngdlyftningen har man här vaskat fram en OS-deltagare.

Det finns många duktiga ledare inom olika skyttesporter som passerat lokal revy men jag lyfter inte fram någon speciell och därmed egentligen ALLA!

Detsamma gäller simningen och tyvärr har osämja och tramserier genom åren förstört väldigt mycket och att i röran som funnits – nej, jag väljer även här att inte nämna någon ledare före den andre. 

Friidrotten har också haft sina toppar och här har ju IFK varit ensam på tronen. Den som jag kunnat lutat mig mest emot, när det gäller hjälp med olika resultatlistor – det har varit Kauko Harjuniemi.

Härmed har jag presenterat alla dessa fantastiska entusiaster som jag mött under mina nästan 26 år som reporter på TA-sporten.

Dock och som jag inledde ”ledarserien” med; jag har säkert glömt någon och konstigt vore det väl kanske annars och jag kan bara be om ursäkt – i så fall.

Den siste jag nämner här ligger lite utanför ramen och det är ingen ledare jag har haft att göra med som reporter och så här är det:

Först av alla dessa underbara fotbollsledare jag lärde känna och det är ett antal år sedan – ja, honom lämnar jag alltså till allra sist. Att ställa denne ledare lite extra i fokus är för mig självklart och redan när jag planerade att alltså minnas tillbaka till alla ledare jag haft att göra med – ja, då tänkte jag precis så här:

Det handlar om Olle Sandberg och som jag träffade i samband med att Skegrie BK bildades 1962. Olle var en av flera spelare med rötter i BK Sanden i Räng Sand och som precis hade gått i graven.

Redan från början kombinerade Olle det egna spelet i A-laget med att bygga upp en ungdomsverksamhet och han blev därför min allra förste tränare.

Olle var 27 år 1962 och jag tror han fick igång vårt pojklag direkt men mera troligt är kanske 1963 och när jag skulle fylla 14 år.

Jag och Olle fick en extra bra kontakt och han var oerhört snäll och körde mig ofta hem efter match eller träning. Man slapp då inte bara cyklingen hem som sådan utan man slapp framför allt den dryga ”Åkermannabacken”.

Det hände ganska ofta, att vi satt kvar i hans ”Folka” på vår gårdsplan och där vi tillsammans planerade för vårt pojklag eller drömde drömmar om nystartade Skegrie BK och hur bra verksamheten bara skulle kunna bli därmed.

Jag kan inte minnas, att jag spelade i samma A-lag som Olle men för mig och andra pojklagsspelare räckte det gott och väl att få ha honom som tränare.

I och med Olle Sandberg – då tycker jag nog, att jag fått med de flesta av duktiga ledare eller av dem som stuckit lite extra ut – sett till det lokala.

Tack till Olle och alla andra jag nämnt under den senaste veckan och härmed avslutar jag själv den blogg jag varit trogen i många år.

Med hopp om ett återseende på våra småklubbsarenor och för alla er som önskar följa mig vidare i bloggens värld – ni kommer att finna min nya fotbollsblogg på Facebook senast om någon vecka och där ni kan ansöka om gratis medlemskap MEN mera om detta framöver.

Oavsett – min nya fotbollsblogg kommer att likadant värna om och främja småklubbsfotbollen och samma kommer att gälla och som jag själv myntat – nämligen:

”Småklubbsfotboll – när fotbollen é som allra störst!”

Tack för mig!

/ Sigge