Blogg

Alla dessa fantastiska entusiaster, del 2

Fram till och med den 31/12 – och det är ju i morgon och när mitt småklubbsavtal med TA upphör att gälla – DÅ passar jag på att minnas tillbaka från mina nästan 26 år som sportreporter. Håll tillgodo:

Den sista samlingen ledare – som jag speciellt minns med stor glädje – inleder jag med Eje Wilör. Denne fullständigt outtröttlige handbolls-idealist och som envetet gått omkring, iklädd Stavstens ordinarie, vinröda dress och som aldrig givit upp tanken, gällande Stavstensframgångar och som ju också verkligen fått glädja sig åt sådana.

1991 återuppväckte han Stavstens IF som aktiv handbollsförening – med omstarten i division fyra och 1995 kvalade Stavsten sig upp i elitserien. Året efter klarade man sig kvar via kval men sedan var det roliga i elitserien slut. 

Eje Wilörs signum var att hitta och plocka hit spelare som passade in i mönstret; att kunna spela hyfsad handboll OCH att ha roligt!

Den viktigaste pusselbiten var landslagsmannen, Axel Sjöblad – oavsett danske målsprutan Kim Keller och som länge hade elitserierekordet med 19 gjorda mål för Stavsten 1995 och som slogs först 15 år senare av Sävehofs Jonathan Stenbäcken som då gjorde 20 mål mot Lindesberg.

En som verkligen betydde mycket – bredvid Eje Wilör och för Stavsten som lag under toppåren – var eldsjälen, Jörgen ”Jojje” Levin. En spjuver med glädjen i högsätet och där han som sådan verkligen bidrog.

Tyvärr finns inte Jojje Levin med oss längre och han gick bort alldeles för tidigt för väl snart fem år sedan.

Åren efter elitseriespelet har Eje Wilör fortsatt funnits med i olika omgångar men 2011 verkade det vara slutet på handbollsepoken; Stavstens IF och när Eje Wilör dessutom blev ungdomstränare i Trelleborg HBK.

Numera finns Stavsten ändå på nytt med i de nedre serieregionerna och även om Eje Wilör på nytt finns med i kulisserna, så är definitivt inte någon satsning mot elitserien som gäller.

I IFK fanns en nästan lika ”nördig” handbollsentusiast till ledare som Eje Wilör i Stavsten och han heter Lars Åberg.

Lars Åberg var ordförande i IFK, när elitserien även här blev ett faktum 2006 och han var minst lika engagerad i IFK som Eje Wilör i Stavsten.

En period – och det var flera år innan man låg i elitserien – var Lars Åberg som ordförande satt att agera speaker och IFK tog emot HP Warta, från Göteborg.

Lars Åberg hade ”koll” på det mesta men vid ett tillfälle under matchen ”kokade engagemanget väl aningen över” och då lät det så här från speaker-båset:

  • Och där åkte äntligen Wartas nummer sex ut på två minuter!

I IFK lärde jag känna Patrik Sandström minst lika väl som Lars Åberg och efter att ha varit såväl spelare som tränare agerade han sportchef under de framgångsrika IFK-åren i den yppersta svenska handbollseliten. Idag möter jag ofta Patrik hemma på ICA och precis som jag bor Patrik numera i Höllviken.

Ingvar Nilsson som lagledare och materialare var också en ledare som var mig behjälplig i det mesta.

Även IFK – och då främst just Lars Åberg och Patrik Sandström – var måna om trivseln i lagbygget och precis som för Eje Wilör och Stavsten; det blev danskar som kom att sätta sin prägel på elitserielaget IFK.

Jag var med på kvalresan till och från Eskilstuna, när IFK gick upp i elitserien och resan hem glömmer väl ingen?

Danskarna bjöd verkligen på sig själva och det sjöngs och dracks danskt øl från tågresans start och i Norrköping fick övriga resenärer nog och där tågvärdinna var smart nog och gav hela den sista vagnen åt IFK-firandet. Fortsättning följde i Ymors klubbhus och det verkade som om hela Trelleborg ville fira med spelarna och ledarna!

Innan jag fortsätter och går in på horden av småklubbsledare, då nämner jag gärna en utanför fotbollens värld.

En av alla dessa var Lars Rahm och som nära nog ensam höll liv i Badmintonklubben Drive under många år. Kenneth Nordh fanns också med i engagemanget och båda hade tagit över efter Ove Jönsson – som ensam drog ett stort lass under många tidigare år.

Jag fortsätter här med en fotbollsentusiast utöver det vanliga och han heter Bertil Olsson.

Bertil eller för många fortfarande ”Bätta” och oavsett; ingen älskare av fotboll på hela Söderslätt kan ha undgått Bertil.

Bertil Olsson spelade själv fotboll i IFK upp i junioråldern men sedan räckte väl inte kunnandet mycket längre. Möjligtvis blev det ett och annat inhopp i B-laget men mer blev det inte.

Bertil inledde efterhand en lokal karriär som småklubbstränare och nådde väl som högst med Klagstorps IF och som han tog ända till division fyra.

Efter arbetsåren på Posten och på Ångbagar’n fick Bertil Olsson chansen att få ett drömjobb och det var som säljare på ”Here We Go” i Höllviken.

Here We Go säljer bland annat fotbollsresor av olika slag och efterhand blev Bertil allra bäst på att sälja ”träningsläger” och därmed också träningsmatcher både inom Sverige och runt om i hela Europa.

Han fick tidigt en förkärlek till FC Köpenhamn och det inte Bertil vet om FCK – det är inte värt att veta. Han har också skaffat ett helt eget ”Hall of fame” och säg den världsspelare som inte står bredvid Bertil på bild i sammanhanget.

Bertil är SÅ stor på Parken i Köpenhamn, att han enkelt äntrar en VIP-plats, när han agerar åskådare där i olika sammanhang.

Han har genom åren välvilligt sponsrat och ordnat fina priser, när det handlar om Fotbollsgalan eller TA-Cupen och Bertil har alltid uppträtt vårdat och värdigt i rollen som prisutdelare.

Bertil Olsson har gett mig så mycket stoff och så många nyheter genom åren, att jag inte kunnat hålla räkningen och där jag undrat över hur mycket han egentligen också betytt för mig och TA-Sporten under gott och väl 25-års tid.

En som också betytt väldigt mycket för mig som fotbollsspelare och fotbollsreporter är Leif Johansson – som finns kvar men där en illasinnad sjukdom gör det omöjligt för honom att längre uppleva och få deltaga i den stora fotbollsgemenskapen.

Jag lärde känna Leif Johansson i hans roll som spelande tränare i Skegrie BK och när han tröttnat på division två-spel med IFK.

En underbar tekniker på planen och en gamäng och rolighetsminister utanför och de allra roligaste och mest osannolika historier jag hört och skrattat åt – de har berättats av Leif Johansson – på ett sätt som bara han kan.

Han tog med mig från Skegrie till Stavsten, när det begav sig och likadant där – en roligare person har jag nog aldrig träffat eller lärt känna.

Under flera år var Leif Johansson den som tog emot domarna vid TFF:s hemmamatcher och då gällde alltid allsvenskan.

Han lärde ganska snabbt känna den svenska domareliten och hans lättsamma sätt att rent allmänt möta människor smittade av sig på dåtida domartrion och snart var han kompis med de flesta.

Under väl samma år tog han också på bästa sätt hand om den svenska presskåren som hade att på nära håll bevaka TFF på Vångavallen.

Varje år ordnades det en försäsongssittning med oss sportjournalister från i första hand väl de lokala, skånska tidningarna men även kollegor från kvällstidningarna fanns med.

De samlingar – med mat och dryck det alltid handlade om i TFF-lokalerna – bar verkligen Leif Johanssons signum och jag tror aldrig jag någonsin skrattat så mycket som under dessa pressträffar.

De senaste åren har jag saknat Leif Johanssons närvaro på olika småklubbsarenor och Leif sökte sig oftast eller alltid till där jag satt mig och såväl han som jag – vi gladdes nog ungefär lika mycket av vårt gemensamma fotbollssnack.

Det känns bra att nämna Bertil Olsson och Leif Johansson tillsammans och båda har tillhört samma fotbollsepok, båda har ungefär samma fotbollsfilosofi och sist men inte minst; båda har en spjuverglimt i sig och en humor som verkligen smittar av sig. Ett STORT tack till er båda!

Inte långt efter Bertil Olsson i fotbollsengagemanget kommer hans svåger; Bertil Pettersson och Bertil och jag har följts åt på småklubbsarenorna säkert de senaste tio åren. Har vi inte varit på samma match – ja, då har Bertil servat mig med mål och målskyttar och jag har meddelat tillbaka från där jag varit.

Bertil Pettersson kan otroligt mycket fotboll och hans engagemang har långt ifrån bara gagnat mig. Han gör dagligen ett behjärtansvärt jobb på TFF-kansliet och till detta och alltså åskådarrollen kan läggas hans bevakningsuppdrag åt Skånes Fotbollförbund och där han har att besöka matcher med stämpeln ”högriskmatch”. 

Jag är säker på, att Bertil och jag kommer att ses även på olika matcher framöver men ändå; ett extra tack, Bertil!

Bertil Pettersson ingick även under mer än 30 år i det gäng som ledde TA-Cupen från början och där ingick inte minst Lars-Olof Hansson – som den ledande men även Jan Wernram och nyligen bortgångne, Kurt Moberg ingick som oerhört viktiga medarbetare.

Jag hade glädjen att få jobba tillsammans med i första hand dessa (men det fanns även andra viktiga kuggar med under olika år) under alla mina år på TA-Sporten – fram till för väl två år sedan. Då gick Trelleborgs Fotbolldomareklubb in som medarbetare istället och när man i gänget tyckte det var nog. Därmed har jag också haft turen och glädjen att lära känna domarkåren extra och Toni Lazarevski och Alexander Bergqvist särskilt och vi tre kommer att fortsatt driva populära TA-Cupen.

På tal om domare, så vet väl alla eller de flesta om, att alla dessa kämpar har haft mig som ”skyddshelgon” under alla år.

De är också värda ALL beundran och jag känner, att samtliga ingående i den lokala domareklubben – de är alla entusiastiska inför uppgiften att döma fotboll och göra sitt absolut bästa.

Jag har haft många härliga minnen med oliks domare men nöjer mig med att referera tillbaka till EN händelse – knuten till EN domare och han heter Jan Wahldén.

Det var en match i början av 70-talet och jag spelade i Stavsten och vi mötte Balkan hemma på B-planen. Det ska sägas, att Malmöklubben Balkan bestod lite av pionjärer, när det gällde genuina invandrarlag och fortsättning följde. Vi tilldömdes en straffspark men Balkanmålvakten vägrade ställa sig på målllinjen. Jan Wahldén gestikulerade och gjorde allt han kunde för att få målvakten på rätt plats.

När ingenting verkade hjälpa – då höjde Wahldén rösten och med myndig stämma sa han följande till målvakten:

  • Om du inte ställer dig nu direkt på mållinjen – då blir du utvisad. FRÅN LANDET!

Behöver det sägas, att målvakten snällt ställde sig på mållinjen?

Det var allmänt en mysigare stämning förr i tiden och många bidrog.

Janne Lagerborg har jag fått uppleva som en gamäng till spelare i Skansendressen men också en glad och noggrann prick som TFF-medhjälpare ”i vått och torrt”.

Jag har redan nämnt Hans Magnusson och Gert Berglund som oersättliga småklubbsledare i nedlagda Minnesbergs IF.

En generation under måste jag även nämna Boik-trion; Sven-Gunnar Moberg, Gert-Anders ”Jösse” Göransson och Björn Henriksson.

Sven-Gunnar har jag upplevt i tre olika fotbollsroller; spelaren, tränaren och den trogne åskådaren och det har alltid varit uppmuntrande trivsamt att titta på fotboll tillsammans. Det samma gäller ”Jösse” och Björn Henriksson och vi fyra har sett ett stort antal Boik-matcher tillsammans.

Jag har även följt Jösse och Björn som spelare och inte minst Björn Henriksson minns jag ända tillbaka till Boiks storhetstid – i slutet av 60-talet.

I Klagstorp hade jag mycket kontakt med Hans Thell från början av min TA-tid och jag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt var bara Hans borta från fotbollen.

Bertil Persson har varit med hela resan ute i Klagstorp och nu hoppas jag av hela mitt hjärta, att även Bertil blir av med den värk som har liknat min och då tror jag Bertil har mer problem med en höft, jämfört med något av knäna.

Bröderna Lars, Per och Johan Persson förknippar jag också väldigt starkt med Klagstorp och samma sak gäller Fredrik Johansson.

Det ”Nya Klagstorp” har jag inte blivit så insatt i men visst; jag har även lärt känna Baki Krasniqi som väl en seriös ledare.

I Lilla Beddinge hade jag mycket kontakt med Jan Jeppsson, så länge han fick vara med och även Claes Kroon var behjälplig under hans år i ledningen. Av dagens LBBK-are går det inte att missa Johan Lindwall och hans stora entusiasm och den får inte bara fotbollsklubben ta del av utan hela Beddingestrand!

Utanför laget men på ”ljugarbänken” har jag haft många glädjestunder tillsammans med Gert-Åke Hansson och dig, Gert-Åke kommer jag garanterat att sakna lite extra.

I Smyge har alltid Sven Kristoffersson funnits till hands att ”ljuga” tillsammans med och bara för att nämna ytterligare någon som alltid också har funnits på plats, så tänker jag på Thomas Mattsson.

På ledarsidan i Östra Torp har jag haft allra mest kontakt med Mathias Jönsson och jag utnämner också Mathias till en av de lokala småklubbarnas allra största ledarna. En fantastisk människa som alltid ställt upp.

Bengt och Rune Jönsson har också varit till stor hjälp och Olle Persson har också funnits till hands.

Mats Lindquist var en viktig Skansenkontakt under flera år och på senare år har Magnus Persson och Andreas Lindquist varit mina viktiga kontakter på Albäcksvallen.

När det gäller vallen på öster i Trelleborg; Ymorvallen – där har också kontakterna skiftat men Jan-Eric ”Eke” Carlsson, Conny Thuné, Patrik Edvardsson och Thomas Olsson – de har alltid funnits till hands.

Lite norrut – på Gylle stadion – där har också kontaktnätet skiftat genom åren och ska jag där nämna några – ja, då blir det kvartetten Nicklas Olsson, Peter Kronström, Thord Quist och Christer Tobiaesson – alla uppräknade i oordning och alla sanna småklubbsälskare.

Jag har tidigare nämnt Lars-Olof Hansson bland IFK-ledare och där måste jag givetvis även nämna Bengt Lindqvist, Bo-Lennart Nilsson och Alf Arnshed och alla fyra räknar jag också till de riktigt stora lokala ledarna.

Om någon saknar ledare från Gislöv – nej, jag har inte glömt ledare i Idrottsföreningen där och jag har alltid känt mig varmt välkommen. Dock; där har jag mest haft kontakt med och glädje av de aktuella ledarna för seniorlaget och där Nicklas Mattsson och Magnus Magnusson de senaste åren varit fullgoda exempel.

I Behar har Ibro Mutic varit en fantastisk kontaktman de senaste åren och när Behar uppstod, var Ismet Dedic oftast den som meddelade nyheter. Samir Islamovic och Esad Brkic har också varit till stor hjälp bland många.

I Pelister var under många år Marjan Bosevski den som hade kontroll över läget och Marjan har bistått mig mycket. Liksom Toni Krstevski och Daniel Simonovski – bland flera andra de senaste åren.

Därmed känns det som om jag gått igenom de flesta av underbara ledare jag haft turen att träffa och säkert har jag glömt någon. Jag har absolut inte glömt Tor Olsson i BK Näset och som gick bort alldeles för tidigt och Tor var en av mina allra bästa småklubbsvänner någonsin.

En krönika återstår och den kommer självklart i morgon och i den lyfter jag bland annat fram en unik ledare från mina allra första fotbollsår.

”Ur minnenas TA-arkiv”